Liten börjar bli stor....

Oj vad tiden flyger fram, det känns inte som det var drygt fem år sen som Matilda var bara en liten tjej. Och vad det har hänt saker under denna tid både positiva och en del negativa saker. Precis som brukar kanske...
Och nu helt plötsligt,känns det som, har tiden sprungit i kapp mig och jag måste inse att hon inte är min lilla bebis längre. Klart jag vet att hon inte är "liten" att hon är en tjej på drygt fem år med mycket vilja och envishet. Men ibland önskar jag att hon vore liten, jag har förlorat så mycket på den här tiden då jag varit sjuk och Matilda har fått stå ut med mycket. Jag vill så gärna återgälda henne för det vi missat.
Och nu ska hon börja skolan till hösten, spännande. Vi ska på vårat första infomöte nu på torsdag, undrar vad de säger då. Att vara förälder är en ganska tuff uppgift, men så underbar. Om jag har haft en superjobbig dag och allt har gått emot mig hela dagen, så glömmer jag allt det jobbiga när lilla Emma säger till mig vid läggningen, -mamma, älskar dig!
eller när barnen har bråkat och retat varandra en hel dag, sen sätter sig brevid varandra och håller om varandra och kramas, då är allt bortglömt
eller när Matilda kommer fram till mig helt oförhappandes och säger, -mamma du är snäll, glad och jag älskar dig ända till månen och tillbaka.
Då förstår jag att jag gör nog ett ganska bra "jobb".

Stor kram till er alla.

Anna